Norrländska Korrespondenten – 10 november 1868, sida 2

eller matmodrens eget öga, och grefvinnan, så förräm dame hon än var, hade vandt sig vid att sjelf hålla reda på sakernas ställning. Under de första dagarne efter hennes återkomst upptogo mångfaldiga sysselsättningar, besök att emottaga och att göra, besvarandet af talrika lyckönskningar, en angelägen brefvexling att sätta i gång, hela fru de Vattevilles tid. Då sedermera de särskilda omsorgerna upphört att förströ de tankar, som upptagit henne i Paris, hos baronessan, hennes slägting, kunde grefvinnan numera åter egna åt sin älskade dotter hela den uppmärksamhet, som hon varit nödsakad att använda på de allvarliga affärer, om hvilka vi talat. Hon blef smärtsamt öfverraskad af den förändring, som visade sig i hennes älskade Helenes ansigte, sätt att vara och sinnesstämning. Ack! Det stackars barnet var icke längre den bekymmerslösa och leende flicka, som, nöjd med den lugna och tillbakadragna tillvaron i slottet, understundom under de friska morgonstunderna förirrade sig i den högstammiga skogen eller i småskogen i parken vid Bel-Air. Helene egde då sin ålders hela friska glädtighet; en öppen och förtjusande jemn karakter, ett något lifligt lynne, modereradt af en utomordentlig mildhet, gåfvo åt hennes naturliga företrädesegenskaper ett obe