Norrländska Korrespondenten – 6 november 1868, sida 2

öfverraskat hans hemlighet; nå väl, ni går säkerligen att återtaga ert så sköna, så ädla värf af tillgifvenhet för de olyckliga? Huru många oskyldiga skall ni icke ytterligare undanrycka döden. — Nej, fru grefvinna, det värf, som jag åtagit mig i Paris, är slutadt, och mina svaga bemödanden att afvärja nya olyckor skulle vara fruktlösa. Det är långt bort, till gränsen, som hvarje man med hjerta i bröstet i detta ögonblick bör begifva sig, för att bekämpa yttre fiender och försvara fosterlandets heliga mark. Jag skall resa, — Resa! utropade Helene, som icke längre kunde styra sig; är det väl sannt? Den unga flickan märkte genast hvilken vidsträckt betydelse man kunde I gifva dessa ord och rodnade ånyo. Hennes mor betraktade henne förstulet, och denna nya undersökning stärkte hennes misstankar. Hr Georg, sade hon, i en alltjemt välvillig ton, hvilket parti ni än tager, skola våra välönskningar alltid följa er. Räkna på vår eviga erkänsla. Baronessan de Lansac, som ännu icke yttrat något ord till Georg, men som betraktat honom med den största uppmärksamhet, räckte honom handen.