Norrländska Korrespondenten – 6 november 1868, sida 2

han kände det väl — ett oöfverstigligt hinder skiljde, till och med under denna tid af tvungen jemnlikhet, sonen af en arrendator från en ädlings dotter. Sådana voro de tankar. som oroade hans sinne. När han rest sig upp, kände Helene, som dittills icke tänkt på någon skiljsmessa, liksom ett intryck af moraliskt obehag, som hon kanske icke skulle kunnat definiera; det var ännu icke någon emärta eller förtviflan, men den uppenbarade sig för henne som förelöparen till en omätlig sorg; hon förstod att i hennes tillvaro hädanefter skulle finnas ett stort tomrum. Också kunde hon icke afhålla sig från att blekna, och denna gång undgick hennes rörelse icke hennes mors uppmärksamhet. Fru de Vatteville betraktade efter hvarandra, med denna hastighet och säkerhet i blicken, som kannedomen af menniskohjertat och verlden gifver, dessa tvenne oroliga och upprörda ansigten. Hon blef också genast förvissad om den verkliga orsaken till det upprörda tillstånd, som de tvenne unga personerna sökte dölja, och som delades af dem båda. — Nå väl, min herre, sade hon till den unge mannen med en mild, känslofull röst oc ett lugnt ansigte, som på intet sätt tillkannagaf att bon