Norrländska Korrespondenten – 6 november 1868, sida 2

Fröken de Watteville. Öfversättning från Franskan af W—g. (Forts. fr. n:o 87.) Sedan Georg afslutat denna berättelse, insåg han, att han måste taga afsked; han hade icke rättighet att med sin närvaro falla besvärlig för dessa trenne fruntimmer, som utan tvifvel önskade att få vara ensamma i en förtrolig familjkrets och berättande hvarandra dessa tusendetals saker, som man säger hvarandra, och som man upprepar tjugo gånger, då, sedan man undsluppit en stor fara, minnet återvaknar, och hjertat har behof af att öppra sig. Den unge mannen föregaf tjensteärenden, att han hade ett vigtigt uppdrag att föra samt reste sig upp. Trots alla hans bemödanden, kände han sitt sjelfförtroende småningom försvinna; han liknade ett af dessa till döden dömda offer, som under dessa olycksdagar föllo hundradetals under bödlarnes sablar. Ett uttryck af obeskriflig ångest visade sig i hans ansigte. Skulle han väl någonsin återse Helene? Och hvarför skulle han söka att få återse henne? Derför kanske att henres åsyn skulle för honom blifva orsak till nya qval! IY —