Norrländska Korrespondenten – 3 november 1868, sida 3

brutet of en landtgärd, der allt höstiuiret, ängarne och ända till trädgården mar af: betad af fremmande kreatur. Jntet mår säde fanns heller utsådt. Den ftarka tor: fan tillät icke någon ny mwärt till indergs ning. Misswäxten på hö och halm mar oc det året allmän å orten, fom gjorde inlöpet deraf både dyrt och swårt att ers hålla. J sådan belägenhet fattade jag be slut, att, utan all tillhjelp af hö och halm, försöla det få ofta berömda stillningssätt af granris. Utaf alla uppgifter derom, fann jag hr kamereraren Kristiernins wara det naturligaste och minst beswärliga, dock med liten ändring för att göra det än nas turligare och mindre beswärligt. Af de äldste, sloligaste och mossigaste granar hög: gos och hemfördes grenarne. Med en hands skära asslars det hängande granriset långs grenarne, utan asscende, att granriset eller de fina qwistarne blefwo längre eller fortare, allenast de ide blefwo för grofwa. Af dessa qwistar eller granris, utan att sörut trösta, blöta eller hacka det, lades uti ett far cj mer än fom belöfdes för hwar gång att giswa freaturen, stänltes derrå med mennisko-urin eller i brist vers af med swag saltlale, och) omrördes, att allt granriset blef jemt fultigt, samt pår siröddes en näfwe korumjöl för hwart reas tur och omrördes. Denna tillblandning gass hwart ircatur uti en balja eller häck, ej mer för hwar gång än man såg det uppäta. För att göra denna spisning dem begärligare i fin första början, påströddes oc) de förfta dagarne en eller annan näfwe mjöl ofwanpå i baljan eller i häcken; men denna päströning, lila få wäl fom den öjs riga, minskades få efter hand, att då för sta månaden till hwart treatur åtgick 2!7, kappar kornmjöl, behöfdes den andra alles nast 2 tappar, den tredje månaden 1 12 tappe, den fjerde en kappe, den femte 178 tappe, den sjette och sjunde månadrn in tet, fom gjorde för hwart kreatur 8 fap: par hela wintern. Fyra gånger gafs dem häraf hwar dag, neml. tl. 8, 10, 2 och 4. Att tröska, blöta eller tillblanda mer af granrifet, än fom för hwar gång åtgår, upplöser fådan, gifwer en stark Init, Bwarwid kreaturen wämjas och ide utan större hunger twingades äta deraf; mer att hacka det, må ingen läta öfwertala sig till. De korta qwistarne nedswäljas då, fästa sig uti eller sönderrifwa inelsworna, hwaraf freaturen nödwändigt måste magra, sjulna eller dö. Unga granar blifwa och för dee ras starka lutt och ymnigare kåda till dags lig spis för kreaturen widriga, men lunna någon gång för ombyte gifmas, dock utan att hackas, blötas eller tröstas. Litaså al, björk eller aspqwist, i fall man ide har löf deraf. Meenniftourin är för hornbos skapen den största läckerhet, och bör aldrig förspillas. Det sämsta foder ätes begärligt of dem, när det blir fuktadt dermed. Men för hästarne, fom ide smala deraf, nyttjas endast saltlake. Dessutom samladeg om höften, få snart, wid der först infallande föld, sand och jord war fastfrusen wid bergen, den derpå wäxande hwita eller renmossan till den myckenhet som kunde medhinnas. Hon afrefs med blotta hän derna eller en liten brädlapp ren och fri frän sand och jord, lades i hög i kallt rum, fritt från tatdropp; häraf gafs dem fl. 12 en balja, än fotad, än alldeles okokad, för ombyte. Denna mosfa eger en förträfflig södande kraft. Någon gång åto cc hästarne deraf, doc sållan. Färsk kolad hästgödsel är äfwen en läckerhet för bo