Norrländska Korrespondenten – 3 november 1868, sida 3

2L2i—s2 8mnn::: — — —3 man utan att behöfva frukta att gå för långt, säga, att denna känsla säkerligen till en del varit orsaken till den ifver, varmed han omfattade damerna de Vattevilles sak. I alla fall, liksom alla, hvilka älska i hemlighet och utan hopp, fruktade den stackars unge mannen i hvarje ögonblick, att hans ögon, hans ansigtsuttryck eller hans uppförande skulle förråda den hemlighet, som var fördold i djupet af hans själ. Fru de Vatteville kunde denna gång på räkningen af en öfverdrifven blygsamhet sätta den rodnad, som betäckte Georgs ansigte, och afhörde med uppmärksamhet den berättelse och de förklaringar, som hon begärt af honom. I korthet sagdt, hade en oerhörd lycka gynnat Georg i de åtgärder, han försökt vidtaga, för att komma till damerna de Vattevilles hjelp, så snart fått veta, att de skulle arresteras. Vetande att Bernard begifvit sig till Paris, när han fått kännedom om, att befallningen att föra fruntimren dit skulle sättas i verket, beslöt han att till hufvudstaden följa denna farliga person, för att genom sin närvaro söka tillintetgöra, de olycksbringande planer, som han säkerligen icke skulle underlåta att uppgöra, för att åstadkomma deras undergång. Han kände hvilken ytterlig verksamhet och hvil. ———— —— -———— U— s———