Norrländska Korrespondenten – 27 oktober 1868, sida 3

På grund häraf, nästan bragt till förtviflan, tog hon till sitt arbete och försökte med tapisseri; hon hade nemligen förut märkt, att handarbete var den bästa förströelsen för de sorgliga tankar som ansatte henne. Hon sysselsatte sig på detta sätt omkring tvänne timmar. Slutligen lyckades det henne att återvinna nog lugn, för att tilltro sig hafva, i hvilken fara som helst hon kunde blifva utsatt för, tillräcklig sinnesnärvaro, att icke göra eller säga något, som skulle kunna blottställa henne. På eftermiddagen kom man och uppsökte fru de Vatteville och hennes medfånge samt lät dem gå ned till en liten gård, hvarest befunno sig flere andra fångar och ett stort antal män i nedsölade kläder och med vildt utseende, och af hvilka de fleste tycktes vara rusiga. I detta ögonblick bemäktigade man sig prinsessan de Lamballe, hvilken hennes egen vilja tycktes hafva öfvergifvit, och som, blek och förskrämd, lät bortföra sig utan motstånd. Grefvinuan återsåg henne icke mera, Fru de Vatteville hade en kort stund befunnit sig på den gård, hvarom vi talat, då hon såg der inträda en man med bättre utseende än deras, som förut befunno sig der. Han ansigte, till en del betäckt af brädtena på en stor hatt, prydd med nationalkokarden,