Norrländska Korrespondenten – 20 oktober 1868, sida 2

lunda, och denna skamliga känsla uppeggar honom äfven mot en stackars flicka, orättvist arresterad tillsammans med sitt herrskap, mot hvilket hon förblifvit trogen. Det är dig, förrädare, som folkets hämnd borde träffa, och, framförare af den store medborgaren Manuels, kommunens prokurators befallningar, är det mig, som det tillhör att öfverlemna dig i rättvisans händer. Georg tog ännu ett steg framåt och ämnade utan vidare dröjsmål lägga hand på sin motståndare, då denne, förmodligen märkande en förändring i massans intryck och hållning och kännande att ställningen kunde blifva farlig för honom sjelf, tog några steg baklänges och verkställde slutligen en reträttrörelse. Detta blef signalen till nya rop, som denna gång lyckligtvis icke inneburo något oroande för flyktingen. — Ja, ja, utropade flere män af folket, pekande med fingret på Georg. Han har rätt, de goda böra icke lida för de elakas skuld. Ned med förrädarne och lefve kommunens prokurator! Lefve Manuel! Bernard dröjde icke längre qvar, utan smög sig undan med lika mycken skyndsamhet, som klokhet. Ilelene och hennes följeslagare funno sig fria att fortsätta sin väg. Förunderligt! Dessa menniskor, som några minuter förut visade sig så upp