Norrländska Korrespondenten – 20 oktober 1868, sida 2

ögonblick undgå att känna de allvarsammaste farhågor. — Folk, skrek Bernard, framträdande, man bedrager er; det är icke en bondflicka, som ni har framfö er, utan dottern till en fördettingj; till grefvinnan de Vatteville. Jag känner denna familj af aristokrater, som alltid hafva konspirerat mot nationen. Må dessa qvinnor, så brottsliga mot folket, undergå liksom de andra fångarne, det straff, hvaraf de gjort sig förtjenta genom sitt brott. Medborgare, rättvisa bör utöfvas lika mot alla. Lefve nationen! Ned med konspiratörerne! Dessa ord verkade likaom en eldgnista, kastad i krut, ämnadt att spränga i luften ett monument eller en befästad plats, dömd att raseras. Massans raseri återupplifvades, och hundradetals armar höjdes, för att hota Helene och hennes följeslagare. Den unga flickan tänkte för sig sjelf i detta ögonblick, att den enda tjenst, som hennes befriare skulle kunna göra henne, vore att föra henne till döden. Men Georg, till en början uppskrämd, kände snart sin kallblodighet och sitt mod återkomma. Han lät sin egen kropp utgöra ett värn för fröken de Vatteville och, med ryggen vänd mot sjelfva fängelsets mur, slog han undan de beväpnade armar, som höjde sig fråu alla håll, och utropade: