wara afslutadt. Motion af en riksdagamam som egde en skrifkKunnig vän. För tretio å fyration år sedan egde bondeståndet en riksdagsman vid namn Nils Insulin, som var alldeles outtröttlig att frambära motioner i hvarjehanda ämnen. Som han sjelf saknade stilistisk förmåga, hade ban uti en af ständets notarier eller kanslister förskaffat sig en skrifkunnig vän, hvilken uppsatte motionerna, vanligen så att Insulin fann dem hågst förträffliga, under det de förståndigare ständskamraterna skrattade åt dem. Den betängdaste af alla var en om sjelfspillingars begrafning, hvilken för sitt kostliga innehålls skull här meddelas. Den blef dock författaren ganska dyr, ty bondeståndet ausåg skämtet hafva blifvit så långt drifvet, att det förnärmade ståndets värdighet, hvarföre den skrifkunnige vännen följande riksdag blef utan plats i ståndets kansli. Utdrag ur hederv. bondeständets protokoller vid 1834 ärs riksdag. Den 8 Mars, upplästes följande memorial af Nils insulin från Stockholms län: Ett ämne, värdigt icke allenast tänkarens forskning, utan äfven och till och med representantens uppmärksamhet, är frågan om sjelfspillingars begrafniog, tv för tankens flygt, hvar är målet? Ingen raketkår, med hvad anslag som helst, förmår att följa den, och örnen sveder väl sin vinge i 80len, men aldrig hinner han den sällhetsskapande uppfinningen i dess fart. Hvilket djup at visdom i den märkvärdiga cirkulation, som grundlägger alla menskliga betraktelser, der ett ämne i sin utveckling straxt föder utaf sig tusende andra, och tvärtom. Huru mångtaliga och mångsidiga de allmänna föremålen än hafva varit för vår omtanka och våra öfverläggningar, låter sig dock förmodas en talang, som otvunget kan reducera dem alla till en enda fråga, Se här ett försök: Det gifves t. ex. menniskor, som finna lifvet tungt, tyngre än våra statsbördor, och derföre hjelpa sig öfver alla betänkligheter, att underställa sin räkning den stora revisionen. En dränker sig långsamt i vår inhemska, så högt älskade, och — jag menar allt motionsvis — flitigt begagnade riksdryck. I förstån mig ju, bröder! En annan tar skjuts af det så mycket omrörda öfverflödet och alla de utländska sakerna som borde landsförvisas, och far till en annan verld, hvarifrån inga underrättelser stå att få, ty tyngden af brefbäringsskyldigheten och postföringen kännes förmodligen icke der. En annan har ledsnat vid fördelningen at jordens skatter och söker jemkning, menniskans arbetsdom är honom för hård, och hellre än att unna de högvördige en liten likstol för det de droge försorg om hans själ, störtar han sig handlöst i klorna på vårt slägtes landsfiskal med hela hans jägeribetjening. Lifvets knektekontrakt kännes honom väderbitet af tiden, han bryter det och öfvergår på den slutliga indragningsstaten. .