eter wänskap och wälwilja få wara ins neslutna. Mötet bar fett fia nästan oafbrutet omgifwet af ett stort och aktningswärdt publicum, som åt förhandlingarna skänkt en, såsom mi hoppas, wälwillia uppmärt samhet. Detta har för mötet warit glårjande, och vet uttrycker derföre fin förbindliga erkänsla. Jag kan icke tystna utan att hafwa sagt ett ord till tad åt den man, fom warit mötets sekreterare. Jag tror mig weta, att han enrast af wänskap för mig, åtagit fia detta, mid ett temligen strängt sysselsatt möte, ide lätta åliggande. Han bar fullgjort vet, såsom han tillförene fullgjort liknande uppdrag, med en flids lighet och en oförtrutenhet, fom wunnit alas erfännande. Mottage han derföre mötets och dess ordförandes uppriatina tacsägelse. Samma tacksägelse förtjena od te män, fom under sekreteraren ar: betat i mötets kansli. Jag bör den å mötets och egna wägnar uttala. Och nu, mina höatärade herrar, om å ever fira intet är att andraga, funna wi ätskiljas. Wi göra vet med bön och lof. Härefter begärde herr statsrädet Carlfon orret och merdelade, att h. m. Eoe nungen, genom i dag från Christiania anläntt telegram, bemyntigat herr statsräret att till mötet frambära h. m:ts konungsliga helsning äfwensom förfåt ran, ej mindre om h. m:ts fortfarande ynnest och bewågenhet än äfwen derom, att h. m:t, fom med synnerlia uppmärkt: samhet följt mötets förhandlingar, wille åt de af mötet ajorda framställningar eana en omsorgssull pröfning. Setan slutligen biskop Bring framsagt sitt och mötete tacksamma farwäl till def mör vate ordförande, förklarade herr ertebis skopen det första ordinarie kyrkomötet wara afflutart.