Norrländska Korrespondenten – 16 oktober 1868, sida 2

sina sablar och stängde vägen för henne. Faran var öfverhängande, ett ögonblicks svaghet frän den unga flickans sida eller af tvekan från hennes beskyddares hade kunnat åstadkomma en katastrof. Georg kastade sig framför de hotande vapnen, han talade midt under ett förfärligt larm, undanskjutande somliga. tillbakastötande andra; slutligen lyckades han att få visa dessa den trefärgade bindel, som han bar om armen; det var det tjenstetecken, som kommunens representanter eller deras agenter buro, och det gaf honom rättighet att göra sig hörd; man tillät honom att tala. — Medborgåre, utropade han, denna unga flicka är icke någon fånge; föröfrigt ser ni väl, att hennes kläder icke äro en aristokrats; slumpen, ett missförstånd har gjort att denna unga person befann sig i la Force med sitt arresterade herrskap, och jag har på vederbörlig befallning fört henne ur fängelset. Skola då de oskyldiga omkomma tillsammans med de brottsliga? Denna sista fras kom Helene att darra för sin mor; men det, som tilldrog sig, återförde omedelbart hennes tankar på hennes egen belägenhet. (Forts.)