demokratist representation eller en absolut monark, som stiftar lagar, hwilka göra merborgarens politiska rättigheter beroende af hans religiösa tro och bes kännelse, hwilka stadga inskränkande mil: kor för öfwergäng från ett religiöst samfund till ett annat, hwilka ålägga mig bidrag till en kult, fom jag ej till: bör o. s. w., få är vet i hwarje fall de spotiom. Ty statsmakten inkräktar då utom sina gränser; saken beror ej af, hwad namn statsmaktens innehafware må bära, Att den positiva lagen, t. ex. i wårt land, werkligen tillerkänner ftatår makten en sädan befogenhet, förwandlar ej det orätta till rätt; ty ve bestående lagarne äro ju ofta ej annat än wräings bilder af det i och för fig rätta, det är derför man reformerar, och det är ej en lagparagraf, utan det är förnustet, som eger domsrätt häruti. Staten har fysist öfwermakt för indi viden; terigenom har den förre kunnat usurpera den senares rättigheter. Sedan detta en gång wertställis finns det altid till hanrs ett flagg filojofer, hwiltas hela filojofi är inter annat än afaura: dyrkan for vet beståente, och sälunda har man till gott pris jatt en teori, den mest frihetemördande af alla, om statens allmatt. J ven engelffa statsrätten utgör denna lära om statens — det mill säga: statsmattens innehafwares eler parlamentets — omnipotens en tärnz puntt. Man finner den nästan såsom en sieljtlar sak hos den hererwärde Blackstone, och en annan kommentator af Englands statsförfattning tillspetsar ven terhän, att parlamentet fan göra allt fom ide är omöjligt. Lyckligtwis handla menniskorna, lerda af en förnuftig ine stintt, ofta bättre än ve tänta. Och lyckligtwis finnes vet i ve engelffa injtitutionerna mycket, fom i förening med tet anglosachsiska lynnet motwäger en sådan teori. Wi tro of ej säga för mycket, när mi påstå, att bland alla samtidens poli: tiffa uppgijter tnappas: gilwed någon hörre reform, än denna, att, på grund af en fullständigare och sannare upplatte ning af den medborgerliga srihetens ins nehäll och betyrelje, företaga ett fore ftifte mellan staten a ena samt indiviten och be privata samhällena å ancra sitan. Det blir statens fak att trära tiubaka och utrymma de områden ren ujurpes vat; till tetta hör det religiöfa. Här får ej bli fråga om blott en inffränt: ning aj det twang staten utöfwar, om ett godtyckligt och af gunst och nåd eller lämpligyetohänsyn mergifwet mer eller mindre obetydligt utwidgande afreligions-. friheten. Staten har här intet annat att göra, än att fullständigt draga sig tilbata från samt formligen genom fin tonstitution afsäga fig för framtiden hwarje ingripande på bet fält, den ins frräktat. Det gifwes sferer, ver en såran pro cess reran försiggått. En sädan är t. ex. ren nuwarante näringsfrihetens, det fordna näringstwångets jfer. Alla förs undra sig nu öfwer den statsdespotism, fom fordom bland yrkena inom ffrån, hand den naturliga rätten att köpa och sälja tillhwem och hwar man wille, till vet pris ve oskrifna, ekonomiska lagarne bestämte. Jngen mill nu widkännas, att någonsin ha förswarat ett slitt tyranni, ingen nekar nu, att detta war wåld, att staten här blott med styrkans rätt gjort fig till berre. Men dessa samma, fom vu få tänta och tala, ha i allmänhet ei ännu hunnit warona den sannina, som rock ligger midt för deras ögon, att förs hållandet är till alla velar retsamma i flere andra sambällslifwets sserer. J tet hela kan sägas, att man mindre har att klaga öfwer brist på författninaar, än för mycket laastiftante. J denna trängsel af lagar lefwer rätten, liksom på nårer ett betryckt tif. Personligbeten knuffas undan i en liten wrå, för att lemna fritt rum åt reglementet. Att åt friheten, individens och ve pris vata samhällenas förnuftsenliga rätt, cröfra de områren, ber statsrespotism herrskar med userperad makt, ware sig under den ena eller ven andra ftatgformen, det är devisen på framåtskridandets bansr, det är hufwurpunkten i de mertz ligt liberales progrom, det är nutidens stora uppaift och ret ffall blifwa frame tidens rärdning och wälsianelfe.