Magna Charta. Samhället har med styrkans rätt tills skansat fig ett nästan oinffräntt herras wälte öfwer individerna, och detta har få länge utöfwats, att allmänna föres ställningssättet want sig wid att anse förhållandet helt naturligt och sjelsskrif. wet. Enstaka röster ha wäl stundom höjt sig häremot, men ej allenast utan pruftisk påföljd, nej till och med utan anklang hos eljest frisinnare tänkare och striftställare: man har wanligen ansett anspräken på inrividens rätt mot fame hället fom oprattiska teorier af en och annan tammarfilosof. Daktadt jamhällgförbättringsarbetet på senare tiden allt jemnt fortgått i denna rigtning, hafwa rod äfwen i öfrigt liberala tidningar fällan om någonsin tydligen och bestämtt frambållit ifrågawarande rätt i dess fulla utsträckning. Det är derföre med anges näm öfwerraskning wi funnit Aytonblas bet nu i detta ämne ha tagit ut steget och i en uppsats, med anledning af på kyrtomötet wäckt förslag om utvidgad religionsfrihet, med kraft och skärpa upp: dragit gränsen för samhällets moraliskt förnuftsenliga rött öfwer individerna, då det yttrar jig sålunda: Det gifwes bland alla samhällsklasser en mängd personer, fom hjertligt hata och afffy, hwad de förstå med despotism; personer med ve bälta fyften och vet mest humana sinnelag, bwilta icke resto mins tre grundligt misslörstått frihetens mär sende och kraf samt äro nitiska tjenare åt tenna tespotiom, fom de högljudt och ärligt förbanna. Hwar ligger då grunden till denna för dem sjelfwa dolta motsägelse? Den är att söka i den wil: sefarante föreställning, fom i statsformen ser det högsta, aut annat inneslutante, politiska problemet; som med andra ord fagtt — gör frågan om fuibeten identist med frägan om maktförrerningen mellan folt och regering. De tro, dessa frihetswänner, att allt är wunnet med ett tons stitutionelt regeringssätt på demokratisk bag, med en folkwald, sjelfständig reprefentation, fom eger full beskattningsmakt, utöfwar traftig politisk kontroll, stiftar eller teltager i stiftandet af lag med mera sådant, fom en hwar fan inhemta ur ben första, bäjta, Jria konstitutien. De fe ej, att med allt detta, om än få förträff ligt formulerart, despotism vocd fan sta i full flor, lika bra under ten republiz kanska eller sestitutienelt-monarkista fom under den absolutistiska statssermen, lita wäl i Frantrike under en nationallörsamlings fom i Ryftand unver en fej: sares diktatur. Ty ren stora frågan om ren merborgerliga friheten är icke så mycket en fråga om statsformen, om gränd: stillnaden mellan styrelsens och folfmat: tens mitt och ditt, fom en fråga om statsmaktens förhållande till individen, om rågången mellan dessa bådas särskilta områden. Denna statsmakt, den ware lagd i en imperators eller i en nationalreprefen: tations hand, eller delad mellan en fonz stitutionel tonung och en riksdag, den är respotiem när ven, i ftället för att åtnöja sig med fuveränetet på sitt områre, infräktar på andra, på invivireng, på stommunens, på det religiösa samhällets (församlingene) områden. Det gifwes ingen mer förfärliga politisk teori, än denna lära om statsmakten, såsom ide blott sjelfständia på sitt förnuftsenliga områte, utan såsom abselut herrskare på alla områden för menstligt lif och wertsamhet. Det är tet antika, ret greliskromerska statsbegreppet: staten betyrer allt, inrividen har ingen rätt mot staten. Först tristendomen lände och försättade personlighetens absoluta bety telse, gaf individen rättigheter, fom ftaten är pliatig att respektera, friteg från statens makt.områden, ver den under bes dendomen hade fört en oinskränlt spira. Det är i sjelfwa werlet ett affall från tristendomens principer, ett återfall till det antibedniffa äskädningssättet, när äfwen i den moterna tiden statsmalten med wäldsam hand ingripit i religiongfriheten, i näringsfriheten o. s. w. Ståndpunkten är densamma för en Ius thersk ftatstyrta, fom med straff belägger affall från den rena läran, och för te anteniensiska heliasterna, fom läto (CT krates tömma giftbänaren. Så länge man ej inser eller ej will göra allwar — — —