Norrländska Korrespondenten – 9 oktober 1868, sida 4

T tuga TUTU )yttun. Kålmasken, Naturfilososiskt. I. Jordenör jord och graf och himlens rike, se, menniska, i mig din like; — Uppå mitt klot jag krålar kring; det är min verld. Vet ingenting om andra klot i kålgårn finnas. Hur jag kom hit, kan jag ej minnas, och när jag dör om allt är slut, det kan jag icke räkna ut. Jag ser blott huru andra kräla omkring mig här, för maten träla på samma sätt, och deras mål, Som mitt, är endast äta — kål. 2. Grafven. Så sagt. Och nu är masken död: i puppa läggs, så bruket bjöd. Dödgräfvarn) kommer, kan man tänka, att kistan ned i mullen sänka. Som prest torndyfveln står bredvid att läsa öfver stoftet frid. Farväl, högtsalige bland vännerv, så lyder talet, som man känner, ty ofta man det hört förut. vNu broder, är din vandring slut; men många voro dina dygder, det gör stor sorg i våra bygder. Sist börjar klockarns, syrsans, sång: då, hvilket under! på en gång den döde upp ur puppan svingar, som fjäril, på de lätta vingar. 3. Himmelen. Hvad fröjd, hvad lek i solen ljus: hur stort är dock Allfaders hus! och jag, fåkunniga, som trodde, att bladet, der jag fordom bodde, var hela verlden! Nu från blad till blad jag sväfvar fri och glad kring Herrans sköna gårdar alla. För mig nu rummets stängsel falla; förvandladt, ja förklaradt är mitt lif. Hvem kunde tro det der bland kålen, der jag fordom krälat? I Nu blygs jag för hur der jag trälat — — och minns ej mera, förri jag dog, än soln, som der ock till mig log. —m. ) Necrophorus — hörande till skalbaggarne.