För Lördagsqwällen. En söndag! Huru funna rätt bestämma ret bearepp, fom för olika slag af mens niskor är fäst wid detta ort? En föne dag! Den rag, fom hos de namle bar namn efter solen och war densamma hel: gad, och fom nu framför andra daaar är egnad till gudstienst, wisar ännu i wåra dagar spår af sin tubbla betydelse af en Guts tag och en solens dag. Su närmare mi ligga intill naturens hjerta, vet will säga i wår ungdom och äfwen i en mera framftriven ålder — fås wida mi ide tillåtit en falsk förbildning att förmörka wårt öpa för det höpa i naturen —, desto djupare kännd mwiföns dagens betydelse såsom något särskiltt från andra dagar, och knappast kunna wi wäl under hela wårt lif frigöra oss från denna föreställning. Wi tycka att söndagens sol strålar med högre fars bet; att afbrottet i den äflan, fom uts märker menniskolifwet, motswaras af en djupare frid i naturen, och att Guds ande uppenbaras i det ftilla wädret. J sanning fan jag knappt påminna mig en sönrag under wåren eller sommaren, då stormar upprört naturen. För Geijer war säsom gammal man en nybarrad förstuguqwist förbunden med minnet af en föndaggmorgon i hang barndom. Hwilken ärlare natur finnes wäl, fom ide på detta sätt eger ett barndomligt föndagsminne förenadt med det of hemmets trefnad och frid! Ty föntagen har altid warit egnad åt wåra tre renaste och bäfta kånslor; den för Gud och hemmet — fom på denna heliga dag är mera prydt och genomanradt af frid — och för naturens herr: liabet, der solen, fom aifwit dagen fitt namn, tronar såsom herrskarinna. Dessa tänslor, som icke kunna uttränga, utan twärtom tjena att fullkomna hwarandra, gifwa åt hjertat ven söndaasfrid och fönragsfröjd, fom göra hwiloragen frukt: bärande för detsamma. Söndagens eftermirdagssol lyser klar och wärmante; ttockorna i templet kalla till aftonsången, men trädens och mar: kens saftiga grönska kallar med ide min: dre förnimbara stämmor till gurstjensten i naturen — och se, hela hopar af menniskor skynda bort från stadens qwalm för att veltaga i den lofsång, fom min: