Norrländska Korrespondenten – 9 oktober 1868, sida 2

Fröken de Watteville. Öfversättning från Franskan af W—g. (Forts. fr. n:o 79). J. Fångvagtaren Loustalot, kallad Cassius. Fröken de Vatteville, i början något tröstad af den hederlige fångvaktarens ord, kände småningom förtviflan återkomma i sin själ. Att vid sjutton års ålder vara bragt till en så grym belägenhet, var förfärligt. De förträffliga verser, som Andre Chenier året derefter skref från sitt fängelse Saint-Lazare till fröken de Coigny, hans deltagerska i fångenskapen, skulle hafva passat särdeles väl i fröken de Vattevilles mun. För att troget beskrifva de känslor, som den olyckliga unga flickan erfor, måste vi tillägga, att hennes tankar mer än en gång vände sig till Georg, och att hennes hjerta klappade häftigt hvarje gång, som hon hörde fotsteg genljuda i de hemska korridorerna. Omkring kl. 6 hörde hon, darrande, slamret af nycklar på dörren till cellen. Ack, det var ingen annan än medborgaren Loustalot, kallad Cassius! Men det var dock alltid en vän.