Norrländska Korrespondenten – 9 oktober 1868, sida 2

Utan att kunna göra sig redo för det djupa lugn, hvaruti hennes sinne och hjerta voro försänkta, utsträckte hon sig, klädd som hon var, på den eländiga säng. hvarmed hennes rum var försedt, och sof ända till morgonen. Följande dagen, kl. 6 på morgonen, hörde Helene sin dörr öppnas; Manuel inträdde. — Jag har, sade han, af kommunen erhållit tillåtelse, att låta er vara tillsammans med er mor; följ mig. Cassius var äfven der; hans ansigte var glädjestrålande. Man gick en trappa ned och inträdde i fru de Vattevilles rum. — Min mor, utropade Helene, kastande sig i grefvinnans armar, alla mina olyckor äro slutade, sedan jag åter befinner mig hos dig! — Min herre, sade fru de Vatteville till Manuel, huru skola vi kunna visa er vår erkänsla för så mycken godhet? Men skulle ni väl kunna sätta kronan på all eder godhet genom att sammanföra oss med prinsessan de Lamballe, tillsammans med hvilken vi blifvit förda hit? Manuel öfverlade ett ögonblick; hans ansigte, af naturen leende och vänligt, belystes af ett välvilligt småleende. (Forts.)