Norrländska Korrespondenten – 9 oktober 1868, sida 2

muntrade i hög grad fröken de Vatteville. — Min herre, utropade hon med denna ett ömt och meddelsamt hjertas värma, som är så öfvertygande — all annat är mig likgiltigt; den enda ynnest, hvarom jag bönfaller hos er, är att jag måtte blifva återförenad med min mor! Manuel syntes rörd; han tycktes öfvertänka ett ögonblick, sedan sade han med en mild röst: — Jag återkommer hit i morgon vi skola se till ... jag skall icke glömma er. Medborgaren Loustalot, kallad Cassius, hade varit närvarande vid besöket med blottadt hufvud; han satte åter på sig sin räfskinnsmössa, och innan han stängde dörren närmade han sig Ilelene och sade till henne med låg röst: — Denne förträfflige Manuel var rörd; såg ni? Han hade tårar i ögonen. Ah, för tunnor tusan! Han är en fader för folket. Mod sålunda och i morgon så få vi se. Kuappt hade fångvaktaren gått ut, förrän Helene kände hoppet återfödas i sitt hjerta och ett outsägligt välbefinnande sprida sig öfver hela hennes varelse. Hon föll på knä och uppsände till himlen de mest brinnande tacksägelser.