Norrländska Korrespondenten – 9 oktober 1868, sida 2

att allt är i fullkomlig ordning, och att hans fångar hafva allt, hvad de skola hafva. Framför allt får ni icke latsa om att ni haft någon aning om att han skulle komma. Se så, se så, ungt folk nu för tiden är så underligt. För tusan, det är bra! Ni far tacka mig en annan gång. Jag har icke kommit hit, för att prata och slarfva bort min tid, ntan för att se till att allt står rätt och väl till. Ici, Capet, ici! Den hederlige gamle fångvaktaren, hvars förnämsta svaghet bestod utiatt vilja synas hundrade gånger mera elak än han någonsin var i verkligheten, gick ut, linkande, och tog med sig sin hund. Fröken de Vatteville blef åter ensam. Efter någon stunds förlopp hörde den unga flickan riglarne till det nästgränsande rummet dragas ifrån, och sedan dem till hennes egen cell. Hon såg tre män inträda; den som kom först in, var Manuel, kommunens prokurator. Helene igenkände honom på den beskrifning, som fångvaktaren gjort om honom, och dessutom kunde hon icke misstaga sig i detta afseende, på grund af den aktning, som de båda andra tycktes visa honom. — Detta rum, sade han omedelbart efter sedan han inkommit, är alldeles för fuktigt; fröken kan icke qvarblifva här, hon måste byta om rum. Denna så välvilliga inledning upp