Norrländska Korrespondenten – 6 oktober 1868, sida 4

Hwarjehanda. Sinnesnärwaro. Den 5 Augusti steg ett wackert fruntimmer af omkring 30 år in i en första klassens wagn på det tåg, fom skulle gå från Charlestowu kl. 7 norrut. Fruntimret war ganska dyrbart klärd och bar en mängd smycken, hwilka allena representerade ett helt fas pital. Hon satte sig i ett hörn af mage nen, öppnare en tidning och fördjupade fia i läåsning af densamma. Af denna orfat gaf bon ej aft på, att en ganska ung, wålklädd mansporson tog platå i samma wagn fort före tågets afgång. Efter ett par minuters fart tilltalor den unge mannen henne plötsligen. ÅJag har något att meddela er, min fru, säger han. — Mia? swarar fruntime ret, som blef icke litet förundrad öfwer att befinna fia allena med en una man, som hon antoa för en. skolgosse.Hwarmed fan jag stå er till tjenft? -Jag stall säga er det, och jag hoppas, att ni är få höflig att ide neka mig min ringa bön. De sista orden beledsagade ban med ett ireniskt småleende. Fruntimret blef något förundradt öfwer dessa ord och lare ihep fin tidning. — Jag skall ide göra er något onbt, fortfor den unge mannen, i ret han drog en lång rolt ur fickan, em ni är få god och aenaft per åt mig alla edra smycken och eter portmonnä, hwari fanns 300 dollars, då ni betalte er biljett. Han hare emellertid taait plats midtemet fruns timret, som ögonblickligen uppfattade fir tuationen. En lätt dragning på mun: nen war allt, fom röjde hennes inte rörelse. — Will ni werkiigen ...