Norrländska Korrespondenten – 6 oktober 1868, sida 3

icke kunna säga, att jag iagenting gjort för er. Jci, Capet!) Och fångvaktaren visslade på sin hund, en präktig pudel, som med ett utseende af sympathi vädrade på fröke Vattevilles kläder. — Du ser ju fröken der? Nå väl, du skall hålla benne sällskap. Det kloka djuret betraktade ömsom sin herre och ömsom den unga flickan, hviftade med svansen och satte sig sedan, liksom han ville vakta henne, bredvid Helene, som flere gånger lät sina fingrar Icka med pudelns knollriga ull. — Ursägta, tillade den hederlige mannen, det är den enda förströelse, som jag kan förskafsa er; ni skall låta honom göra konster; det är ett präktigt djur; Capet, skall ni få se. Men för all del förråd mig icke! Jag skall låtsa, som jag oförvarandes glömt honom qvar. Var emellertid förnuftig, och på min Loustalots, kallad Cassius, ära, skall jag icke göra mitt bästa, för att bespara er sorger och bekymmer. Farväl! Den hederlige medborgaren Cassius begaf sig till dörren och under det han drog ifrån riglarne kunde Helene icke afhålla sig ifrån att gifva honom en blick full af erkänsla. ) Det var så, man då kallade den olycklige konung Ludvig XVI. (Forts.)