Norrländska Korrespondenten – 2 oktober 1868, sida 3

sessan Lamballe, för att förhöras; efter en fjerdedels timmes förlopp blef det fru de Vattevilles tur. — Jag vill följa min mor! utropade i detta ögonblick Helene. Den unga flickan hade rest sig upp och ville störta fram. En municipaltjensteman qvarhöll henne. — Min fröken, sade han, hvar och en i sin ordning. Emellertid hade fru de Vatteville inträdt i förhörssalen, som var offentlig. Oaktadt det var så tidigt på morgonen, var denna sal redan uppfylld med en ofantlig folkmassa, och läktarne voro fullsatta med män och qvinnor, bärande den trefärgade kokarden, den vanliga och, så till sägandes, officiella publiken vid dessa revolutionära domstolscessioner. — Mine herrar, utropade fru de Vatteville, vändande sig till presidenten och de öfriga medlemmarne af byrån, man har skiljt mig från min dotter; jag fordrar, att hon må blifva mig återgifven. Under det hon uttryckte sig med denna fasthet var grefvinnan hvarken förbluffad öfver den mängd af blickar, som voro fästade på henne, eller af fruktan att förderfva sin sak. Moderskärleken hade i hennes hjerta tagit öfverhanden öfver alla andra känslor. Men hennes begäran blef afslagen.