sin hand på denna oförsigtiga mun och qväfde hennes rop. Då de kommit något längre fram blefvo folkhoparne talrikare och blickarne fiendtligare: på place de la Revolution hade sysslolösa män och qvinnor tillställt dans, och man hörde Carmagnolens rygtbara kupletter genljuda. Ringdansen hvirflade omkring ett frihetsträd, och man sjöng i chör: Dansom Carmagnolen! Lefve kanonens ljud h Denna förförliga vilda dans kom blodet att stelna i de båda olyckliga fruntimrens ådror, men, lydiga sin okände beskyddares råd, aktade de sig väl för att visa sig och höllo sig stilla midt under det skrän, som hördes omkring dem. De hörde ursinniga röster ljuda i sina öron, och allt efter som vagnen skred fram, hörde de framvrålas dessa ord: — Ned med aristokraterna! Ned med tyrannens medbrottslige! Till lyktpålen med dem! På quai de Tuilleries blef folkhopen nästan ogenomtränglig; gendarmerna hade största möda att bana sig väg, ropen blefve haftigare, och man urskiljde för ögonblicket dessa förbannelser: — Ned med Capet! Död åt Österrikanskan! Nära intill början af Pont-Royal blef vagnen tvungen att stanna. Der