Norrländska Korrespondenten – 29 september 1868, sida 2

port, och ni skall hafva godheten underteckna densamma. Fröken de Vatteville trodde sig igenkänna rösen af den, som talade med gendarmen; hon önskade ifrigt, att något nytt tillfälle skulle yppa sig att ytterligare få höra några ord af den okändes mun, för att öfvertyga sig om hennes förmodan var grundad; men ända till följande morgon såg hon icke vidare till den man, som hon fortfor att anse som en beskyddare. — Betyder ingentiag, sade hon till sin mor; jag vidhäller min mening, och jag är mer än någonsin öfvertygad, att vi icke äro utan stöd. Fru de Vatteville började dela sin dotters ötvertygelse; hon hoppades, å sin sida, att det öde, som hotade dem, skulle kanhända blifva mindre sorgligt än de i början hade trott. Hoppet är för de olyckliga en så förledande hägring. De tvänne fruntimren försökte att sofva, men sömnen lät länge vänta på sig; det var så många farhågor, som bestormade dessa tvänne : själar, hvilka ända hittills icke hade känt annat än friden och sällheten vid hemmets härd. Klockan fem på morgonen uppväckte ett starkt slag på dörren till deras rum mor och dotter, som uttröttade af gårdagens upprörande händelser och mödor slutligen insomnat i en tung och orolig sömn. Några ögon