SEdten icke efter rikedomar! Det är en lyda att behöfwa arbeta för sitt rag lina bröd; arbete och förnöjsamhet gå hand i hand. Tilltelas eder öfwerflöd, få fån i straxt en tung börda af bekymmer huru j ffos len anwända det. Wiljen i njuta deraf, så jagens j af fåfängliga begärelser och önskningar, utan att någonsin komma till den rena hugnad, fom arbetets lön medsz förer, och den största förmögenhet blir flutligen otillnäcklig att uppjylla etra oupphörligt ftegrade fordringar på njut. ning. På denna wägen funnen j fåles des alvrig hinna målet för ever och alla mennistors sträfwan: inre glädje. Wiljen j gömma eder ffatt och förs malta ren få att den måtte ökas och ej minstas, s så sen j spöken på ljusa dagen. Tjufwar, berrägerier, eld och watten, allt synes ever beständigt till hands att be: röfwa eter den förgängliga ffatten, och ide en minuts lugn od) glädje afdela edra nätter af oro och edra ragarg ber tymmer. På den wägen hinnen j ej något mål af sällhet. Men j ären ärlare än dessa båra! j wiljen dela med eder åt andra af erert goda. Uv det med heder och oegennytta lörwärjwatt, och har tet blifwit erer till del fom en Guts wätsignelse, få är det rätt of ever att termed wilja gora få mycket gott fom stär i erer förmåga, att wara ett Guds retskap till edrarlitars förärlina och lindrande af deras nöd. Men ud! huru litet förslär det till alt hwat j stulle wilja göra! Om j än ber len alltsammans, så är det som en droppa i hafwet, och åt hwilken sida j fen eder omkrina, fen j dock elände, brist och klapan. Det är ten förwillare och förterf. wate menniskonaturen, fom skriar rundt omkring eder efter menniskohjelp, emedan bon ej förstår att det är Gurs mwäljianelse öfwer arbetet fom hon bör nerds tala med rop i en helt annan anda. Den upplysning dessa arma behöfwa för att funna dras ur dyen, den kommer oftast från te på timliga egotelar fattiga; och till werktyg för ven lekamliga hjelp, fom stuntom måste åtfölja ren andliga, fer man äfwen mycket oftare begagnas en fattig än en rik. (Ett män. ligt ort, en glod blid, en bit brör, en ryd watten och ett finne fom öppnar sig att rela fin nästas sorg och bekyms mer, fpriva mera tröst och alärje till den olycklige, än en penningsumma, fom ofta illa anwändes. Se, deruti ligger en stor smärta för menniskowännen, fom trott fia med fina timliga egodelar funna iprivaslyda och wälsignelse omkring fia. Den fom blifwit af Gud wälsignad med mer än han sjelf behöfwer till fin timliga nörtorft, är skyldig att anwända deraf till andras nytta; och eljest blifwa de äfwen, i stället för gagneliga och pläd: jande häfwor, fåfängans röst eller egennyttans mal, som förtära hans eget bjertas skatter. Men ack! natt och dag måste han berja Gud om wishet och för: stånd att ej med fina gåfwor af lekam liga ting åstadkomma lättja, afund, frog: seri och många andra laster. Mennis ! skornas otacksamhet, deras öfwerdrifna anspråk, deras bittra tadel, allt retta kan han bära, men merwetandet att hafwa owist gjort rem skada, fom han wille gagna, det störe ei hang dagars lugn och hans nätters ro! J som hafwen barn! arbeten först och främst på deras utbildning. Om de icke äro mottagliga för kunskapsbildnina, och j ide hafwen tillfälle att gifwa dem fällffapgbildnina, få är dermed ej få mycket sörloradt. Det är tderas hjertas bild: ning fom j skolen eftersträfwa. Från teras srädaste barndom skola de framför allt annat lära sig att göra skilnad på rätt och orätt. Förmågan att ffilja te lyjante agnarne från det mörka for net, bör uppöfwas få fullkomliat att tänglan af rätt och orätt blir hos tem ett slags instinkt. Det kallar jag bhjer: tats bildning. Det finnes fall då den fullkomligaste menniska förblindas af frestelser och page sionernas storm hindrar henne att klart Urslilia hwad hon bör och ide bör. Men ARK Av läg Fleet RAR I I