oupphörligt tillwexande kedja. Setan trägna pligter eller förswagade kroppskrafter hindrat barnen att ofta fe den åldriga modren, bade de sändt fina barn till henne, dels för att glädja ren gamla, dels på vet att ve ur ven fälla, ter te sjelfwa hemtat underwisning om ben rätta wägen, mätte funna hemta en wederqwickande dryck samt fe den frid och förnöjsamhet, fom blifwer den öd mjuke och förtröstansfulle till vel. Wi woro alla mycket afhållna af mår goda mormor och älskade henne hjertliat tillbaka. Hennes förmaningar sörstoro wi wäl ej alltit; wi ansågo hennes lik: giltighet för werldsliga ting såsom en naturlig följd af den gamlas oförmåga att njuta af werlden, och wi förstoro ej att blida omkring oss och iakttaga huru många aamta intill sista ögonblicket af sitt lif äflas att deltaga i de ynares förlustelser eller sträfwa att behålla och för: lofra fina timliaa egotelar. Mormor war alltid alat, hade ett hjerts tigt stratt för wåra barnsliga upptåg, och stundom äfwen sjelf muntra infall för att roa och sysselsätta oss; men utom sin dörr gick hon ej mera, och i den yttre werltens små angelägenheter deltog hon ej, så wida hon ej kunde lindra bekymmer och lätta börvan för någon livante. Hen arbetare flitiat, få mycket hennes lrafter numera tilläto henne, men aldrig skulle man höra henne bekymrad för fin utkomst, ehuru hennes tillgångar woro ganska små. Det lilla jag beböfwer får jag nog på ett eller annat sätt så länge jag lefwer, fate hon, om jag ej begär något öfwerflöd och ej till onyttiga tidsförrrif förslösar mina återstående krafter. Slutligen war äfwen hennes dag än dad, och jag, fom war närmast till hands af hennes barn och barnabarn, blef anmodad att taga mård om hennes lilla bo samt besörja hennes begrafning. Hon hade skrifwit ett testamente, som war en få wacker blid af hennes gudfruktiga och oegennyttiga själ, att jap tyder mig göra det allmänna en tjenft genom att exponera fragmenten af denna tafla, oaktadt utförandet deraf är långt ifrån konstnärligt fulländart. Testamente till mina barn. Mina barn! det förundrar eder att jag will skrifwa mitt testamente, jag, fom ej bar några timliga egodelar att bort: gifwa. Det fom tjenar till mitt under båll under min lifstid är edert utan nås got förordnande; detär allt för litet för att förlera ever till någon inbördes af. und eller egennytta, och i hafwen älskat mig alt för uppriktigt för att neka den gamla wårdarinnan på min ålvervom den del deraf, fom fan betrygga henne för nöd och wedergälla hennes omsorger för mig. I Det är min erfarenhet af lifwet fom jag will testamentera eder. Jag wet wäl att föräldrarneg erfarenhet är förlorad för barnen; derom skref en uaftninggs wärd qwinna för 200 år sedan i fina ännu böfwerträffode böcker, till under: wisnina för barn, uppwexande och ungtom, och de lärdomar j funnen hemta ur den heliga skrift — ett testamente af högre ursprung — öfwergå i wisbet hwad jag kan säna eder; men j hafwen älskat och aktat mig, j hafwen trott på mig; möjligen kan ett ord från er mor störja, wägleda och huana eder. Då rar gens omsorger upptogo mina tankar, hare jag föga tid att egna åt wigtigare anges lägenheter. Moraon och afton anförs trorte jag mig och de mina i Guds når diga hägn och tyckte mig dermed hafwa giort nog. Gud war mia nådig! Under nattens tysta timmar wäckte han mig upp ur sömnen; tå ingenting omkring mia förströrde mina sinnen, uppwäckte ban mina tankar till betraktande af mina bögre pligter. Han förlänade min lifstid med många år, på tet att jag icke oberedd skulle gå ur denna werlren till en bättre; dessa nattens timmar woro te år ban skänkte mig till min förbätt: ring. Mina barn! om Gut aifwer äfwen eter några sömnlösa timmar, få anwänden dem till eder själs förädling, Betrakten Guds wishet och godhet, täns ken på edra pligter mot erer egen själ och mot menniskorna omkrina eder, och fästen ide eder tanka wid jordiska och förgängliga tina.