Norrländska Korrespondenten – 25 september 1868, sida 3

hvarest den placerades på följande sätt: på baksätet, madame Elisabeth, prinsessan och Manuel, kommunens prokurator, på framsätet samt prinsessan Lamballe och gouvernanten för de kungliga barnen på ett säte vid vagnsdörren. Vagnen kördes helt sakta och stannade på Vendomeplatsen. Manuel fäste då uppmärksamheten på Ludvig den fjortondes staty, som man höll på att omkullstörta och sade till konungen: — Ni ser, hura folket behandlar konungarne! Konungen naturligtvis förtörnad, rodnade, men kunde dock bibehälla sin kallblodighet och svarade med lugn: — Det är lyckligt, min herre, att dess raseri urladdar sig på liflösa föremäl. Den djupaste tystnad följde derpå och rådde under hela den återstående delen af färden; man tog vägen öfver boulevarderna, och natten inträdde, då man anlände till Temple. Berättelsen om de lidanden, som konungen, drottningen, dauphin och madame Elisabeth måste uthärda i detta förfärliga fängelse ända till deras död, tillhörer historien. Det var efter den 10 Augusti och följaktligen efter deras lagliga herrstiga upp i ett åkdon med tio platser, Konungen, drottningen och dauphin