Norrländska Korrespondenten – 22 september 1868, sida 4

Jag sitter gerna wid stranden af en forsande skogsbäck. Jag fer på matten blåsorna, huru de uppkomma, huru de fara hit och dit, lilasom i orolig täflan att fomma framåt, somliga små, obe märtta, andra stora, pösande; alla förswinnande när de warat fin tid. Så oregelbundet de än synas röra fig, lyder deck hwar och en af dem naturens ewiga lagar. En orsat måste alltid finnas, att den ena är stor, den andra är liten, att den ena går den wägen, den andra en annan, att den ena förswinner förr, den andra senare. ÅÄr icke detta en bild af menniskolifwet? — Vägg härtill, att hwar