Norrländska Korrespondenten – 22 september 1868, sida 3

icke länge, förrän mannen och hustrun kände deras mod återfödas under inflytande af denna upprörda och upplifvande röst. — Mina vänner, sade slutligen Helene, min mor har uppdragit åt mig att tillkännagifva för er, det hon efterskänker det skattebelopp, som ni skulle erlägga till henne i höst. Mathieu hörde till det antal af familjen de Vattevilles förpaktare, som man ännu några år förut benämnde skattebönder. Förpaktaren och hans maka upplyftade då hufvudet; glälljen belyste deras förgråtna anleten, och deras röster blandades tillsammans med hvarandra i uttalandet af de innerligaste tacksägelser. I detta ögonblick inträdde deras son Georg, under deras till hälften instörtade tak. Kom, Georg, sade hans fader till honom, tacka tillsammans med oss fröken de Vatteville för all hennes godhet. Ack, hon är en af de englar, som den gode Guden stundom sänder oss! Georg närmade sig; men vid första ögonkastet på Helene öfvergjöts plötsligen hans ansigte af en stark rodnad, och ordet dog på hans läppar; han stod der häpen och förstummad vid åsynen af denna ännu upprörda unga flicka, hvars ansigte i sig sjelft ut