Norrländska Korrespondenten – 22 september 1868, sida 3

slingrade sig öfver en hals, hvit och glänsande som Carraramarmor, på ett behagligt sätt innefattade denna ädla och sköna skapnad; ögon med öppen blick och strålande med en mild glans, hade, liksom den fint bildade munnen, ett dyrkansvärdt uttryck af öppenhet och upprigtighet. Med ett ord, det var ett hufvud, som Greuzc skulle hafva blifvit hänryckt af att få måla. Helene de Vatteville rådfrågade sitt ur, en utwärkt klenod, rikt besatt med markassit och rubiner — en gåfva af hennes mor — och utropade med tårar i ögonen: — Redan åtta! Och dessa arma brandskadade, som lida och förtvifla! Derefter satte hon sig i gång med fördubblad skyndsamhet. Efter några minuter ankom hon till Galluys Besöket blef långt och fullt af sorgliga episoder. Efter att hafva åt dessa arma, af olyckan hemsökta menniskor utdelat kläder, matvaror, penningar, undsättningar af alla slag, efter att hafva tröstat hela familjer, för hvilka hon uppenbarade sig som en skyddande engel, begaf sig Helene till Mathieu, hvars arrendegård blifvit, som vi veta, ödelagd at elden. Den hederlige landtbrukaren och hans hustru, sittande på qvarlefvorna af deras hus, gräto i tysthet. Helene närmade sig dem och ställde till dem några rörande tröstens ord. Det dröjde