Norrländska Korrespondenten – 22 september 1868, sida 3

Georg erkände sedan, att denna promenad var den mest förtjusande han gjort under hela sin lefnad. Ändtligen ankom man till Bel-Air, der alla menniskor voro i rörelse. Fru de Vatteville hade begifvit sig ut och skyndade sin dotter till mötes, åtföljd af sitt husfolk, bland hvilka äfven befann sig Bernard. Mor och dotter omfamnade hvarandra ömt och länge. Slutligen efter en mängd ömsesidigt utbytta smekningar, efter flerfaldiga frågor, afbrutna af tårar och kyssar, vände sig fru de Vatteville till Georg och, räckande honom handen, sade hon: — 0O, tack, min herre, för det att ni återfört eller rättare sagdt, återgifvit mig min dotter! Georg bugade sig. I detta ögonblick blef Bernads ansigte nästan mörkblått! afunden gaf detsamma ett obeskrifligt hemskt uttryck. Denne hämndgirige man, ett rof för afundens afgrundsqval, kastade på Georg en blick, full af hat. — Ah, sade han helt lågt, jag skall nog veta att hämnas!