Norrländska Korrespondenten – 22 september 1868, sida 3

rit nästan förolämpande mot massans utarmade belägenhet; de förstodo allt för väl, och de läto sina täckvagnar mögla i vagnshusen med sina granna selar och sin vapenprydda klädsel. Vittne till den ångest, som den unga och sköna trösterskan erfor, förklarade Matheu, att hans son Georg skulle anse det för en kär pligt, att ledsaga fröken de Vatteväle ända till Bel-Air. Den unga flickan skulle sannolikt varit mera belåten med att hafva haft sin betjent till följeslagare, men det var sent, och natten tillstundade; hon tackade Mathieu med en böjning på hufvudet och Georg tog, rodnande, sin hatt samt förklarade att han var färdig. Efter ett afsked, hvarvid de begge makarne uttryckte sin innerliga och vördnadsfulla erkänsla, begåfvo sig de unga på väg. Georg, helt blyg vandrande bakom fröken de Vatterille, som gick framåt, utan att våga betrakta sin ledsagare. Men snart lät tröttheten känna sig. Så mycken uppskakande rörelse hade uttröttat den stackars unga flickans kåde kropp och själ. Hon stannade nästan andlös och dignade ned på grasmattan. Georg, helt förskräckt, skyndade till den gråtande skönas hjelp; han upplyftade henne, uppmuntrade henne och erbjöd vördnadsfullt till hennes stöd sin arm, hvilken hon emottog.