Norrländska Korrespondenten – 22 september 1868, sida 3

märkt skönt, lånade ett nytt behag af sjelfva hennes rörelse. Förpaktarens son kände sig upprörd ända i djupet af sin själ, och hans hjerta intogs plötsligt af en känsla, sammansatt af vördnadsfull beundran och den oinskränktaste tillgifvenhet. Helene nedslog ögonen och rodnade i sin ordning. Emellertid förflöt tiden, och betjenten återkom ej; sänd till de aflägsnaste husen i byn, hade han blifvit försinkad. Mathien sökte att uppmuntra den unga flickan. Betjenten kunde icke vara långt borta, och det kunde icke slå fel att han snart skulle återkomma. Med ett ord, det kunde icke vara något annat än någon obetydlig omständighet, som förorsakat detta opåräknade dröjsmål; men den unga grefvinnan, ängslig och uttröttad af väntan, var ett rof för de sorgligaste tankar. — Min mor! min stackar mor! utropade plötsligen Helene, buru orolig skall hon icke vara! Den unga flickan hade ditkommit till fots och ämnat återvända pa samma sätt. Vid tidpunkten för vär berättelse hade de få adliga familjer, som undsluppit revolutionens grymheter och fortforo att lefva hemma på sina gods i en mer eller mindre osäker ställning, tagit sig väl i akt för att ståta med en lyx, som skulle va