Norrländska Korrespondenten – 22 september 1868, sida 2

— Nej, fröken, svarade betjenten; i denna k:rg har jag litsmedel och i denna börs penningar. Packvagnen, som afgick härifrån redan för en half timme sedan, förspänd med tvänne hästar, medförer allt det öfriga. Fröken de Vatteville, ty det var hon, vandrade länge under tystnad framåt på de gångstigar, som genomkorsade skogen, hvilken var uppfylld af vällukt från blommorna och plantorna, som ännu voro fuktiga af morgondaggen. Foglarne sjöngo från den högstammiga skogens grenar och qvittrade i småskogens snår, och solen, genomträngande det grönskade hvalfvet, spred sina strålar öfver gräsmattan och mossan vid vägen. Detta skädespel var förtjusande, Emellertid gick den unza flickan, liksom känslolös för denna herrliga naturs behag, framåt med snaba steg och stannade blott då och då, för att hemta andan. Under en af dessa raster kastade hon tillbaka kapuschongen på kappan, och den, som då händelsevis hade passerat samma väg, skulle nu fått skåda det mest tjusande ansigte. Hår af kastanjebrun färg, som intet puder skämde bort, uppstruket från pannan och vid tinningarne, gaf åt detta ansigte med dess genomskinliga rosenfärg och dess reguliera drag en obeskriflig tjusningskraft; af detta vackra och rika hår nedföllo tvänne långa lockar, som,