Norrländska Korrespondenten – 15 september 1868, sida 4

ningen, terföre att de måste gå fastande ända till kl. 4 e. m., äro de embetsmän och tignitärer än mera beklaganswärda, hwilka enligt den i Spanien ännuöfliga hofseden äro twungna att flera gänger om året uppwakta drottning Jsabella för att kyssa hennes hand. Om den hand fom man kysser är en ung, wacker frun: timmershand, om denna är fin, mjuk och wälformad, då är det ide på minsta sätt motbjudanre för en mun att trycka sina läppar mot densamma; men om hon är swullen, illa formad, röd och betäckt med gulaktiga fjäll, då måste handkygningen owilkorligen wara motbiudande, ja wederwärdia. Dessa fjäll på Jsabella den andras händer härleda fia från en sjutdom, af hwilken hon ännu liver. To nungens broder infanten von Enrique, har i fina i Paris effentliggjorda bref yttrat fig omständligt rörande detta temligen widriga ämne. Drottningen är raka metsatsen till fin gemål; bon bar farlak: tiga fasoner, han deremot qwinliga; hon bar ett manligt Yttre, han åter qwinligt weka former; hon besitter en contra alt stämma och han har en diskantröst, hon älstur djerfwa kroppeöfningar, han åter darrar af ångest hwar gång han nödaas ftiaa till häst, af fruktan att hang muff: lers swaghet skall föranleda bang fall från hästryggen. Denna kontrast före swinner hos tronföljaren, prinsen af Asturien, och prinsessorna, hwilka ide ha den ringaste likhet hwarken med teras moder eller hennes kongl. gemål. Stor nungaparet plågar emellertid bryta med de här ofwan skildrade lefnadswanorna få ofta det besöker vet nunnekloster, hwiltet konungens Egeria, syster Patroninio, med tillhjelp af pater Claret, drottnins gens biktfader, grundlaat i närheten af Madrid. Denne pater Claret har, under erkännande of hans stora dygd och fromhet, af den helige fadren för någon tid sedan fått sig tillsänd den gyllne rosen.