öm ed att studera kortens färger. Men en lättsinnig spelare ser, huru den gamla presten, hwilken såsom en slägting till familjen äfwen mar bjuten, i djupa tanfar går upp oc) ned, och när denne ett ögonblick stannade bredwid honom, fråaar han honom, om icke äfwen han wille spela med. Jo gerna, swarar tenne till allmän förwåning, men blott på ett wilfor. Ty fastän jag båte i Gurte ord och mina egna ögon är en fattig Iynrare, har jag hittills hållit mig för god att spela kort; denna sysselsättning är således alldeles ny för mig. Men nu är det min mana, att alltid när jag för retager mig en ny sysselsättning först betja Gud om wälsignetse. Derföre, om wi skole spela, wilja wi änxwen nu bedja: Herre, Du min Gud och Frälsare, efter wi nu wilja spela fort, jä förläna Du oss traft, att wi, om trenna syeselsättning ide är synrig, må tunna före taga of med en frimodia, barnslig och helia sinnesstämning, såsom ett Dia be: hagliat werk. Men om jag åter har rätt och denna fysfeljättnina är syndia, få gif Du mia och oss alla en helig och helsosam försträckelse och flå ned ibland of med din fruktan, få wi mista all lust att spela. Amen. Men när te spelande nu saknate luft att åter fatta fina tort, fade den wördnadswärde gamle presten: Mina wänner, när inaen mill spela med mia, få bar jag munnit, och tackar er hjertligen på mina sattigas wägnar, om J wiljen gifwa dem de penningar, fom jag fer ligga framme här på bordet. Detta medgafs. Något widare fort spel blef ide af den qwällen, men ten gamle mannen wann litkwäl i tysthet ännu många riksdaler sör sina fattiga. — Patent. K. tommerskollegium har tillagt majoren C. Etenstam patent under 8 ärs tid å en af honom uppfunnen ny wåg. — Emigranter. En resande landeman, som nyligen gjort en färd mellan Göteborg och Hull, slildrar i NRorrb. Kur sina reslamrater, emigranter på följande sätt. Till restamrater fit jag ej järre, än femhundra emigranter, hwilka dock cj lunde betrattas fom passagerare i högre mening, än treatur, om man nemligen få ster sig wid det sätt, hwarpå dessa arma menniskor logerades och behandlades. De instufwades, lager på lager, i lastrummet, hwarest naturligtwis den högsta grad af osundhet upplom. Luften dernere blef qwäfwande het och öfwermättad af dun ter. Snystande mödrar, skrikande dibarn, bräckliga gubbar och tärda ynglingageftalter lago der om hwarandra. Här hördes swordomar och der pfalmer. Här spelades viol, tlingades med glas och trumfades med kortlappar; der ljödo suckar och börs ner, allt i slarande missljund. En Tices mans penfel stulle här hajwa fått ritt stof till både rörande och gripande taflor. När antaret låttades och fartyget sattes i gång, företedde de på däckct församlade emigranternas nypförande den mest hjertslitande anblick. De flesta lutade sig mot relingen med de förgratna ögonen likasom falmag) lade mid strandens tlippor, såsom wille de på detta sätt draga fosterjorden med fig öfwer det wida, wida hafwet. Det läg något i dessa blickar, fom tom mitt hjertas alla fällor att fota och fylla ögat med sintande dagg. En salig döendes af: stedsblick är alltid wacker; men i en emigrants sista ögonkast på sädernetusten må