skall leda. möjligt åt ett dolce far niente, der ar: hd, Od Ar RR RAA Ten ?: 1 7) så är inom wårt land tywärr ännu, till följe af gammalt brut och wissa förromar, hwilka ännu äro temligen rotfä state, qwinnane arbetsförmåga till större delen hänwisad till hushällsgöromälen. Men många bland den s. k. bättre lad: sens unga tamer ba ju ej en8 ajort fia hemmastadda i dessa. Börja ide dessa husliga sysselsättningar att af månaa anses för simpla, och de blifwande busmödrarne hängifwa fia få länge fom betet fom ofta nevläggeg på lyxartiklar blott utgör ett tidsfördrif, hwaraf följ: den blir att en gång husmodrens många beftyr fomma att förefalla tunga och otrefliga. Det är tydligt att mannen betänker fig twå gånger innan han mäljer en mata, fom kanske saknar bäde lust och skickliahet att wårda hang hushåll. Det till oerhörd grad minskade antalet ingångna äktenskap inom te s. k. bättre klasserna wittnar nogsamt om systemets följder, äfwensom hwarthän det slutligen Hwad wi här yttrat fan låta allwar: samt; de ärade läsarne och läsarinnorna tycka säkert att vet är tråligt, åtminstone är det alls inte roligt: men det skadar ju inte att ibland få höra sanningen, hwilken de gamle med rätta dyrkade som ev gudinna. Dig söfwer smickrets röst, bör sanningens en gång, och wi sluta dermed wår lila uppsats med ett par bilder ur hwartagslifwet, hwilka äro passande illustratiener till wårt ämne. Arbetets ära, heter det i andra rikare länter, men här i wårt fattiga fäörerneds tand finnes vet mången bland temligen fattigt folk, fom ledd af en dum fåfänga, want fig att anse arbete fom en wanära, Utom lands får man fe folf, fom alldeles ide behöfde befatta fig med något, fom man wanligen förstår med benämningen arbete, och ide heller äro få rädda om styfwern att de kunde bestå fig lejda armar, ändå sjelfwa gripa i göromål, som ej tillhöra deras wanliga fysfelfättning, när de ej äro bundna af wigtigare bestyr, och ej ständigt ropa på uppassning för det fom skall uträttas. l Sjelf är alltid en god dräng, heter det, men den drängen bör dock se till att han ide är för närgången mot huåbonten, fom wäl ide aerna fon hända oss swenskar, få måna om wårt anseende. Utlänningar deremot äro häruti ide så nogräknade, såsomet ex. när den stenrile tysken, bagaren Pibl i Stockholm på torget köpte ett par skrikande smågrisar, tog en under hwardera armen och tånade af uppför Drottninagatan, åtföljd af en swärm gatpojkar, fom nöpo arisarne i swansen, att musiken skulle afstanna. Bättre är ändå historien om engelske generalkonsuln i Stocholm för några år sedan, vå ban företog fig att aenom hufwudstadens gator bära en lefwande ål. Mannen, som förstod sig på mat innan den kom tillagad på bordet, hade en wacker dag nere wid siskargången fått siate på en präktig ål, som han ansåg skulle anstå en engelsk mage. Denna föpte han, knöt in den i fin dyrbara fi dennäsduk och tågade få förnöjd i wäg med sitt fynd. Härwid hände emellertid icke bättre än att ålen, enliat sin hala natur, till alla aaplystna Aatuman: drares förlustelse, på sitt wanliga fött med stjerten förut slinarade fia ur sitt fängsel, få att hr aeneralkensuln midt i folkskocken fom trängdes kring honom, gång efter annan nödgades ned på pat stenarna att uppfånaa fin slinarande fisk och fom gammal sjöman ånyo pröfwa på om icke några behändiga båtåmangtnutar skulle hålla honom qwar i nägse duken. Detta blef dock fortfarande ännu lita fåfängt, allt efter fom nägdutfen hann blifwa mer slemmig och hal fom fielfwa ålen, och slutligen förlorade till och med hang engelska kallblodighet fitt tålamod. Men hwad gjorde han seran? Anmor rade han någon bärare, fåvana fom fins nas öfwer allt i, Stocholm, att tara wra på ålen? Åb nej! Han stoppade ren helt frankt i sin gentila hatt, satte ren på hujwudet och tågare sedan lugnt framåt. Härwid wille det sig dock icke bättre än att han under sin wandring mötte sjelswa kungen, och få fast en hatt än brukar fitta qwar på ett engelskt bujwud, aflyftades den likwäl nu helt böfligt och ålen slingrade sig i krumbugter kring