Norrländska Korrespondenten – 15 september 1868, sida 2

för Georges den lilla staden, der han lemnade lugnet, friden och glädjen för att åter kasta sig i Pariserlitvets buller, strid och melankoli. Icke desto mindre var dan bästa och käraste delen af Bellevues befolkning ännu hos honom. Jacqueline och Louis voro ännu icke gifta. Deras bröllop skulle firas om åtta dagar. Georges, som de enträget bedt öfvervara denna högtidlighet, hade föreburit vigtiga göromål, som ovilkorligen fordrade hans närvaro i Paris. Louis hade varit mycket enträgen, Jacqueline något mindre ... Men förnuftet hade förmått honom att resa. Förnuftet är rätta ordet, ty för en ung, passionerad man såsom Georges, hade det varit en dårskap att glömma sig i en alltför långvarig, förtrolig bekantskap med en så intagande flicka, som Jacqueline. Georges heder var lyckligtvis hans talisman. Han kunde icke vilja bereda deras olycka, hvilka han hade räddat, och spela ormens roll i det paradis, som han sjelf hade beredt dem. Efter att ha besegrat Louspillac, borde han äfven besegra sig sjelf. Det modigaste var att fly. Och han flydde. Sakta bortförd af baten, liksom af en dröm, sag han tankfull hus och trad försvinna i fjerran. Ingenting kan vara mera tjusande och mera omvexlande än dessa