Norrländska Korrespondenten – 15 september 1868, sida 2

På stranden stodo alla våra bekanta; m:r och Madame Fabert och Celeste; m:r Molineau och hans hustru, hvilken numera aldrig svor vid annat än den nye segraren; m:r och madame Bigle; Jacquot och Jacquinet; den hedersmannen Sanas, den kloke Rusant, den stackars lille Genouillet, Quoniam, till och med den namnkunnige Fortin, hvilken omsider blifvit utnämnd till president i sällskapet Konstens vänner9 Dertill kommo alla arbetarne vid det nya rådhuset och en mängd nyfikna, Louspillacs och Beautrubins fiender och offer; det var en enthusiastisk och bedröfvad folkmassa. Köpingen, som Georges hade riktat med ett rådhus och befriat från dess tyranner, kunde icke med likgiltighet åse sin arkitekts och hjeltes afresa utan hyllade honom på samma sätt som de primitiva befolkningarne hyllade Amphion, som byggde upp städer, och Hercules, som dödade vidunder. Må man jemföra denna affärd med Louspillacs och Beautrubins nattliga slykt, och sedan förneka att rättvisa sinnes till. Georges slet sig slutligen lös från alla dessa lefverop och omfamningar och sprang i båten, hvarifrån han med handen tillsände sina vänner sitt sista farväl. Louis och Jacques hade redan lossat båten och några årslar och en krökning af floden bortskymde snart