Norrländska Korrespondenten – 15 september 1868, sida 2

det löftet att till våren återkomma till Bellevue. Jacqueline, som eljest var så liflig och glad, var tyst och fördjupad i drömmar; hon besvarade direkta frågor endast med ett obestämdt småleende eller med några få ord. IIennes lilla rosenfärgade tunga rörde sig långsamt mellan läpparne, liksom hade äfven den funnit lifvets bägare bitter. Jacqueline var synbarligen bedröfvad, och hon sökte alls icke att dölja sin sorg, Georges skulle kunnat känna sig smickrad deraf. Men det var icke hans fåfänga, utan hans ömhet som vibrerade inom hunom, och som sade till sig sjelf: Välan, du arme spanare efter idealet! den dag då du tviflar, då du lider, emedan du ser din dröm undfly dig skall du åtminstone kunna trösta dig med den tanken, att det någonstådes i verlden finns en själ, en älskad, ljuf och enkel själ, för hvilken du ett ögonblick har varit denna dröm, som du aldrig skall uppnå!Skiljsmessans ögonblick närmade sig: Under den sista halftimman voro alla tysta oh man hörde intet annat än årornas afmätta slag. Vid framkomsten måste de genast taga afsked af hvarandra, ty Georges skulle afgå med bantåget. Han utbytte varma och hjertliga handslag med Louis och Jacques Madame Firmin kysste honom som en i