Norrländska Korrespondenten – 15 september 1868, sida 2

Oudons stränder. Stundom hängde en skog full med sångfäglar, sina grenar och blad öfver den lilla stranden och inneslöt båten och de resande i en kammare af grönska, der de icke en gång kunde se himlen. Då de kommo ut ur denna skog mötte deras öga en del stora klippor, som sammanträngde vattnet och förvandlade det till en strid fors, så att kapten Jacques och hans matros Louis måste i några minuter egna all deras uppmärksamhet åt båten. Men snart blef stranden lägre, slätten utbredde sig i lysande och gyllne prakt, floden flöt lugnt och sakta och roddarne läto sorglöst båten gunga efter behag på de små böljorna. Georges trodde sig i vissa ögonblick verkligen drömma, en på en gång lycklig och smärtsam dröm. Lifvet har sina hallucinationer. Denna intagande landtliga tafla, minnet af dessa tvenne så rika och hastigt förflutna månader, de sista vännernas närvaro, allt detta tycktes i Georges hjerta och tanke visa sig och försvinna som genom en prisma. Han var naturligtvis icke böjd för att tala. Jacques, som i allmänhet icke var särdeles mångordig, uppstämde då och då med en full och stark röst någon landtlig sång. Louis och hans moder underhöllo ensamma samtalet, tackade Georges för hvad han gjort och togo för tjugonde gången af honom