Norrländska Korrespondenten – 8 september 1868, sida 2

Hr erkebiskopens wålkomsthelsning till kyrkomötets medlemmar wid fammans trädet i går war af följande lydelse: Då swenska kyrkans ombud i dag för första gången enligt en för icke lång tid sedan antagen ordning sammanträda, må de helsa hwarandra med aktning och förtroende, med kärlek och goda förbopps ningar. Anledningarna härtill äro de bästa, antingen ombuden affe fig sjelfwa inbördes, eller tänka på det hela, hwars ombud de äro. Här mötas prester och lefmän. Man må bestämma skilnaden dem emellan huru fom helst — och fom bekant är, bestämmes den äfwen i protestantisk tyrka något olika — de äro icke hwad de böra wara, om de icke akta hwarandra. Och hwad särskildt prester och lekmän i den sednare icke såsom sig bort behjertat sina angelägenheter, om ide Sweriges presterskap både i hwarje menighet och, när menigheterna slicka ombud till ett kyrkomöte, i detta såge framför fig en i hög grad aktninggbjudande lekmannaförsamling. Att de här församlade prester se en sådan i de här närwarande lekmännen, derom kan jag med den fullaste öfwertygelse försäkra. Likaledes tror jag mig kunna säga, att presterna äro berättigade till aktning. En stor del af dem äro walda bland det i särskilda orter arbetande presterskapet. Jcke blott af pligt, utan, jag wågar det tryggt förklara, också af kärlek hand: lägga de kyrkliga angelägenheterna i dessa orter, och de hafwa hitkommit med de bästa insigter, med mognad erfarenhet, med trohet och nit i det som dem åligger. Wid deras sida befinner sig mycket aktningswärda mälsmän för den kyrkliga wetenskapen, hwilka icke heller åsidosätta arbetet i församlingarna. Slut: ligen har författningen welat, att de i stiften främsta wårdarna af kyrkans ärender, skulle här intaga en plats. Äfwen med fara att anses jäfwig, wågar jag det påståendet, att dessa män, både i fina embetskretsar och här, låta fig ler das af redliga afsigter, och således wäl icke heller äro oberättigade till aktuing. Men, m. 6h., det är ide allveles tilrädligt att mi akta hwarandra. Aktningen må stegras till förtroende. Det är ett ffönt ord, det ordet förtroende. Det är beslägtadt med det ännu skönare ordet: tro, Säsom mi genom tro äro nära förbundna med Gud, få äro mi genom förtroende nära förbundna med mennis skor. Wäl den, i hwars hjerta både tro och förtroende bor! Att beklaga är den, som saknar antingen den ena eller det andra! Och mest att beklaga den, fom saknar båta. Han är en enaftår