Norrländska Korrespondenten – 25 augusti 1868, sida 4

Jagten började på hans egen jagtmark, men under dess hetta dref den hårdt ans satte haren in på hans grannes mark och den honom förföljande hunden, som lefde i en lila lycklig okunnighet om jagtftadgans föreskrifter som husbonden, war icke fen att följa efter. Nu bar det emellers tid icke bättre till än att egaren till jagtmarten befann fig i närheten oc, då han hörde hundskallet, lätt förstod hwad fom war på färde. Sjelf war han ute på en liten oskyldig od) i dag tillåten bedasinjagt od) bar derföre sitt goda gewär laddadt i handen. Husch! fom en Buwirfs welwind rusa haren och hans förföljare fram ur ett fnår och styra fin kosa ratt emot honom. Paff, paff! twenne wäl rigtade ffott och der ligga haren och Hunden mwältrande i sitt blod! Knappt har han sålunda sjelf utöfwat lagens fträngs het på de fyrbenta wåldsgästerna förr än det egentliga upphofwet till alltsammans, den twåbente lagbrytaren, dödsblek af ra: seri och darrande af ilska står framför honom, Hwad gör ni, herre! stammar han med stapplande röst. — Skipar rättwisa hos mig fjelf, blir det lugna, håns fulla swaret — Joså, ni toltar 23:dje paragrafen i jagtstadgan på det sättet, utbrister den andre, nåwäl, få will jag också tyda den efter mitt hufmud och samma stund lägger han an med fin dubbelbössa och skjuter — fin motståndare tror man? — nej, ett präktigt koppel jagt: hundar wid hans sida. Så hade blod flutit å ömse sidor, fyra arma djur hade fått sätta lifwet till för menniftomens ondskos ffull och slutet af alltsammans blir troligen, att de båda skyttarne wid häradsrätten få plikta rätt betydligt, en för båda oc båda för en. Sensmoral: Ofmwerträd aldrig jagtstadgan!