elegant, luftig och intagande, och alla menniskor helsade vänligt på henne. Monsieur Georgesv, sade plötsligt Louis, ofolket här har naturligtvis berättat för er vår sorgliga historia. Det är deras allmänna samtalsämne. Ni som redan härstädes har visat er som en man och gifvit våra små tyranner en lexa, för hvilken de icke skola våga fordra räkenskap af er, var lugn! — ni gör mig en verklig ö tjenst, monsieur Georges — förlåt min indiskretion. — om ni uppriktigt sä-— ger mig hvad ni tänker, först och främst om mig, och sedan om mille Jacqueline och äfven om m:r Louspillac. Georges beundrade inom sig den stackars modrens instinkt, hvilken anat detta. Hvad jag tänker om er, min bäste monsieur Louislo sade han. ag trodde, att den aktning och vänskap som jag visar er, tydligt ådagalade att jag anser er för en god och ädel själ. Tack, tack! Nåväl, monsieur Georges, ni gör rätt uti att icke tänka illa om mig. Om jag icke har tillgripit den utvägen att döda min brors mördare eller låta döda mig af honom, så är det icke af brist på tillgifvenhet för Jules eller Jacqueline, utan att derföre att jag älskar min moder. Jag vet att hon lefver för mig, och jag