Norrländska Korrespondenten – 7 augusti 1868, sida 3

sam, alltför förtrolig. Ni har lätt kunnat misstaga er.p Denna ädla och enkla mildhet, utan tillgjordhet och utan allt pryderi, trängde Georges djupare till hjertat än alla förebråelser skulle ha gjort. Ian utbrast ur djupet af sin själ: vAck! mademoiselle, jag hyser för er den största vördnad! Jag skulle vilja dö för er by Men hon tillade med ett melankoliskt småleende: vNej, jag säger ännu en gång att det är mitt fel. Ni kände mig icke. Hon hade återtagit sin hatt och sin schal. Hon bugade sig lätt, gick med långsamma och fasta steg till qvarnen, steg uppför trappan och ur hans åsyn. Men hon försvann icke lika lätt ur hans hjerta. Georges stod några ögonblick och betraktade denna stängda dörr, denna orörliga qvarn, dessa tysta fält. Hvad väntar jag väl på? sade han slutligen till sig sjelf. Jlon kommer sannolikt icke ut förrän jag är borta. Det fattades endast, att jag skulle inspärra henne i hennes egen qvarn! Nåväl! Man måste fiona sig i sitt öde och slå till reträtt såsom besegrad, hvilket jag äfven ärn Han suckade, steg upp, hopsamlade sina blyertspennor och papper och kastade dem i portföljen, mumlande: Må Pocker anamma den der Lous