Norrländska Korrespondenten – 4 augusti 1868, sida 3

Louis är min köttslige kusin och barndomsvän, monsieur. Jacqueline blef röd som persikorna, hvilka hon höll på att ordna på en tallrik. Nåväl! sade Georges mildare, jag ser att ni kan rekommendera mig hos M. Louis, och jag är öfvertygad att han skall blindt lyda er rekommendation, Nej det är tvärtom, återtog Jacqueline, skakande på hufvudet; )jag kan icke rekommendera er hos M. Fermin, och jag skulle vara er särdeles förbunden om ni aldrig nämner för honom att ni har sett mig, och aldrig uttalar mitt namn för honom. Huru? År det någon hemlighet? Jacquelnes ansigsutryck sväfvade emellan melankoli och glädtighet liksom en vårhimmel mellan regnskurar och solstrålar. Solstrålarne segrade. Ja! sade hon leende. Mitt lif, monsieur, är fullt af ogenomträngliga hemligher, jag råder er att misstro en så dunkel och utomordentlig person. Ni är glad mademoiselle! JSa, inte sant, monsieur? Men Georges förstod sig alltför väl härpå, för att icke ana en verklig sorg under denna låtsade glädje. Men Jacquelines sorg var graciös och glad till det yttre, och det roade henne att dölja sitt hjerta bakom sitt glada lynne och att öfver sin smärta kasta skämtets i