Norrländska Korrespondenten – 14 juli 1868, sida 3

qvinnorna lemnades ensamma. Jacinta hade, emot mohrens förmodan förstått hans ord. En rysning genomflög henne men hon betvingade den och började genast att uppkasta planer, hvilka hon, på fransyska språket, meddelade Helena och hennes mor. Emedlertid hördes buller på däck. Det var af seglen, som sattes till. Men slutligen hördes äfven rop, vilda skrän, hastiga, afbrutna. De läto som dödsskri, icke som kommando-ord. Vid ett af dessa rop uppgåfvo Helena och hennes mor äfven ett skri af förskräckelse. De kände rösten: det var kapten Faneskiölds. Jacinta såg på dem ett ögonblick med bestörtning, men sansade sig hastigt och frågade hvad de befarade. Då hon blifvit upplyst om att det var kaptenens röst, som hörts, bleknade hon och sade: ovi måste bereda oss på det förfärligaste. Den nedrige röfvaren begår också mord.Ni han mod och sinnesstyrkald utbrast Helena, vbistå mig! Ingif mig också någon frimodighet, ty jag fruktar det värsta. Bara de icke slita mig från min morio vViI vilja så vidt det är möjligt, hålla oss tillsammans! sade Jacinta. om det gäller, skall jag i det yttersta försvara mig? Ilar ni något vapen, unga dam? Vid dessa ord visade Jacinta, att hon bar en dolk gömd vid sitt bröst