Norrländska Korrespondenten – 7 juli 1868, sida 3

Man tar sig för att dissekera religionen, ja mången gång att håna den, emedan man der möter problemer, dem vårt af jordebanden inskränkta förnuft ej förmår genomskåda. Man förnekar tillvaron af en evighet, derföre att ej värt förnuft förmår fatta begreppet oändligt, men besinnar ej, att vi lika litet förmå tänka oss uppbörandet af begreppet tid, ty förnekandet af en evighet förutsätter att begreppet tid skulle vara ändligt, hvilket åter ingen menniskas tanke förmår fatta. Man tviflar på allt, till slut till och med på sjelfva tviflet, men måste likvältyst erkänna att vi möta tusentals företeelser, som vårt förnuft fåfängt söker att fatta, men som vi icke desto mindre måste erkänna såsom fullt faktiska och reella. Hvem har t. ex. väl någonsin på ett för sjelfva det abstrakta förnuftet tillfredställande sätt lyekats förklara huru jorden, som en gång varit ett glödande eldklot, kunnat frambringa den förste växten utan frö och den första menniskan utan föräldrar. Vårt förnuft måste dervid ovilkorligt medgifva, att vi ej kunna fatta det, emedan det måste skett genom några för oss obekanta processer, till hvilka vi ej numera se något liknande, Hvarföre då påstå att religionen är orimlig, endast derföre, att vårt förnuft, som i så många andra fall måste erkänna sin oförmåga, ej till fyllest kan