Norrländska Korrespondenten – 3 juli 1868, sida 3

förare vackla, och sedan, blödande af en karteschkula, sjunka till marken. Ena skuldran var krossad. Sabeln föll ur hans hand. Han upptog den med venstra handen, svingade den i luften och ropade: — Framåt! Men lederna veko; med anförarens föll äfven soldaternas mod, och i vild oordning drogo de sig tillbaka. lemnande sin kapten efter sig. Ännu en gång uppreste sig Holger, vacklade några steg framåt, men sjönk sedan, under det Hildurs namn sväfvade örver hans läppar, tungt till marken. Var det en besvärjelse han uttalade i detta namn eller hade han, nu när lifvet flydde honom och krafterna aftogo med det strömmande blodet en aning om att han ännu en gång skulle återse henne? Om så var, så uppfylldes den. Bland hvirflar af rök, der och hvar genomskurna af en ljungande blixt, syntes en qvinna närma sig. Det var Hildur. Hon gick med lätta steg öfver det blodiga gräset, och som om en ande ledt hennes väg, närmade hon sig allt mera stället, der Holger fallit. Han såg henne; en förklaring spred sig öfver hans bleknade drag, och med slocknande röst hviskade han hennes namn. (Forta)